Jon Fosse, Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-017975-5
Grafisk formgivare: Okänd
Omslagsformgivare: Nina Ulmaja

Framsidan till Det andra namnet.

Romanen Det andra namnet utgör bok I–II av Septologin. Den berättar historien om två konstnärer som båda heter Asle. Genom tillbakablickar på barndomen skildras deras vänskap och uppväxt i Bjørgvin.

Bokens omslag signalerar storslagenhet och hög ambitionsnivå. Med sparsmakad typografi och dämpad färgskala förmedlas intrycket att den här boken inte behöver slå på stora trumman för att hitta sin publik. Detta är kvalitetslitteratur för finsmakare. Färgskalan går i grått och brons. Typografin, genomgående i den avskalade sanseriffen Nobel, bidrar till den förfinade känslan. Den övergripande titeln »Septologin« och delnumren I–II låter en förstå att romanen är ett monumentalverk i flera band. (I ursprungslandet Norge har hela verket givits ut i tre volymer.) Antagligen kommer de efterföljande volymerna att få en likartad omslagsformgivning, så att alla banden tillsammans kan pryda sin plats i bokhyllan.

Det enda problemet jag har med bokens framsida är att jag har svårt att förstå vad boken faktiskt heter. Framsidans grepp att låta olika textblock gå in i varandra, och låta läsaren särskilja dem med hjälp av deras utmärkande färg och typgrad, är populärt hos många formgivare. Här hade man dock kanske behövt ännu tydligare åtskillnad mellan textblocken. Nina Ulmaja som formgivit omslaget är en erkänt skicklig typograf, men här har hon haft en ovanligt stor utmaning i antalet textblock som behöver samexistera: författarnamnet, romantiteln, den övergripande titeln »Septologin«, samt numren på de »böcker« som ingår i denna volym. Bronsfärgen i »Septologin I–II« är förstås tänkt att hjälpa läsaren med sorteringen av textblocken, men tyvärr blir texten bitvis nästan osynlig mot den grå bakgrunden.

På omslagets rygg är uppsorteringen av de många elementen mycket tydligare och mer lättbegriplig. Här underlättar bronsfärgen på »Septologin I–II« sorteringen.

På ryggen är det tydligt vad som är vad.

Som så ofta är fallet är inlagans formgivning tyvärr helt obesläktad med omslagets. Det är alltid tråkigt när omslaget och inlagan inte kommunicerar med varandra, men kanske är det extra tråkigt när det handlar om en bok som förlaget verkar ha velat satsa på.

Första »bokens« inledande sida.

För sin del är inlagan välgjord. Typsnittet är genomgående Stempel Garamond, en ogenerad klassiker i skönlitteratur. Layouten uppvisar viss finess: en så enkel sak som att dedikationen är placerad på sidans nedre högra hörn, snarare än det övre vänstra, är uppfriskande. Romanens båda »böcker« inleds med varsin ensam romersk siffra, och genom pappret anar man brödtexten med ett elegant nedryck två rader under siffran. I varje bok signaleras textens början av en tvåradig anfang: en tydlig markering utan stora åthävor.

Återhållsamheten i typografin speglar i viss mån textens bitvis experimentella prosa som helt verkar sakna punkter, och med meningar som ofta löper över flera sidor. Att satsytan är relativt smal och typgraden ganska stor (jag får den till omkring 13/17 punkter) underlättar nog läsningen.

Storstilad sättning i Stempel Garamond med en tvåradig anfang.

Det enda skönhetsfläck jag hittar i Det andra namnet är att ensamrader överst på sidorna inte är ovanliga. Kanske har man tyckt att bokens experimentella stil står över sådana detaljer, men i så fall håller jag inte med. Tvärtom är tydlighet med styckenas inledning och slut extra viktig i en bok där man avstått från andra signalelement som avslutande punkt, och ofta inledande versal. Bokens extremt långa stycken innebär också att det hade varit väldigt enkelt att åtgärda enkelrader, ifall man bemödat sig: ju längre ett textstycke är, desto mindre behöver man justera teckenavstånden för att ändra radfallet.

En av åtskilliga störande enkelrader i boken.

Sammanfattningsvis har Septologin I–II: Det andra namnet en ambitiös omslagsformgivning, som dock skulle ha vunnit på tydligare layout på framsidan. Inlagan har en funktionell och vacker layout, men jag undrar varför man inte gjort sig mödan att arbeta bort de många enkelraderna som förfular sidorna.

Du kanske också gillar …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.