Personen mellan förlaget och tryckeriet
Ett av de vanligaste regelbrotten som man stöter på inom boktypografi är att sista raden i ett flerradigt stycke hamnar för sig själv överst på en sida. Sådana ensamrader betraktas som störande skönhetsfläckar, åtminstone av dem som bryr sig om sådana saker. Men varför är det så, egentligen? Och vad kan man göra åt dem?
Text och typografi handlar inte bara om bokstäver. Lika viktigt är det som pågår mellan bokstäverna. Ordmellanrum, indrag och avstånd mellan stycken har stor betydelse för hur vi upplever typografi – för att inte tala om tabbar och tabeller. Här nedan skriver jag om ett kraftfullt hjälpmedel för att detaljstyra mellanrummen i text. Ett hjälpmedel som många använder varje dag, och andra helt förbiser.
En ofrånkomlig del av all bokproduktion är korrekturen. När en text är satt första gången skickas de satta sidorna till en korrekturläsare – eller motsvarande – som noggrant tittar igenom texten och markerar felaktigheter. När texten är genomgången och alla funna fel är uppmarkerade skickas ett korrektur tillbaka till boktypografen. Så här har det gått till i hundratals år. Men detaljerna i tillvägagångssättet har förstås varierat kraftigt. Särskilt under det senaste decenniet har nya metoder uppstått.
Många som arbetar med text har nog hört begreppet »en fyrkants indrag« som ett sätt att markera nya stycken. Faktum är att fyrkant är ett återkommande begrepp inom typografi – i synnerhet när det handlar om avstånd och indrag. Men vad menar egentligen en boktypograf när hen talar om en fyrkant? Och hur använder man fyrkanten?
En anfang är en förstorad inledningsbokstav i en text. Anfanger har funnits i våra texter ända sedan tidig medeltid, och är populära i böcker och tidningar än idag. Anfanger visar effektivt var texten börjar, och kan göra en tung text mer lättillgänglig genom att bryta upp textmassan. Text kan också inledas med några ingångsord i avvikande stil, exempelvis kapitäler eller ett kontrasterande typsnitt.
De numeriska tecknen som vi vanligtvis använder när vi skriver har ett helt annat ursprung än alfabetet. Deras föregångare uppfanns i Indien under de första århundradena e.Kr. De togs i bruk av arabiska matematiker och köpmän som förde med dem till Europa under medeltiden. Därför kallas siffertecknen ibland indo-arabiska siffror.
I modern typografi finns det huvudsakligen två typer av siffror att välja mellan: versala siffror och gemena siffror. Siffrorna kan dessutom finnas i två olika bredder: proportionerlig bredd och fast bredd. Alla dessa alternativ har olika funktion i sättningen av böcker.
Vårt alfabet – det som kallas det latinska eller romerska – har en lång och komplicerad historia. Det vi oftast använder idag när vi skriver svenska härstammar från två äldre alfabeten. Dessa var romarnas capitalis, föregångarna till våra versaler, och Karl den stores karolingiska minuskler som ligger till grund för våra gemener. Ur versalerna utvecklades senare vad vi lite djärvt kan kalla ett tredje alfabet: kapitäler.
De flesta kan skilja på en punkt och ett komma, och gemene man blandar vanligtvis inte ihop frågetecken och utropstecken. Men vad skiljer egentligen ett tankstreck från ett bindestreck, och hur ser man skillnad på ett multiplikationstecken och ett x? Här reder jag ut begreppen för några av våra ovanligare skiljetecken.
I Word kan man ändra utseendet på en text genom att markera den och välja font, fontstorlek och stil från olika menylistor. Men det går också att ändra alla egenskaper för en text samtidigt genom att använda så kallade formatmallar. Formatmallar representerar specifika texttyper och är ovärderliga hjälpmedel för att att texten ska få ett konsekvent och genomtänkt utseende.
När en bok har blivit formgiven är det dags för sättningen. Sättning, som också kallas ombrytning, innebär att bokens text och bilder placeras in på sidorna och får rätt typografi och layout.