Andrev Walden, Bokförlaget Polaris
ISBN: 978-91-7795-200-8
Grafisk formgivare: Okänd
Omslagsformgivare: Sara R. Adeco

Julen 1983 skakas en villa utanför Norrköping av ett våldsamt bråk. En sjuårig pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. För Andrev känns det som att han får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land. Men det kommer inga andar för att föra honom dit, bara nya pappor som inte är hans. Andrev Walden romandebuterar med en vild berättelse om att växa upp i spillrorna av 68-rörelsen och om mammor som står under köksfläkten och säger jävla karlar.

Framsidan till Andrev Waldens roman pryds av renässanskonstnären Guiseppe Arcimboldos målning Vertumnus, som är ett porträtt av kejsar Rudolf II uppbyggt av grönsaker. Men porträttet är uppklippt i sju, aningen skeva, remsor. Symboliken är lätt att se: de sju pappafigurer som passerar förbi i boken har kanske viss makt, men de är inte äkta. Det avsiktligt skeva formspråket följs upp i typografin. Texten är genomgående satt i Roma Serif, ett art deco-doftande typsnitt med vissa udda drag – exempelvis ser V och W spegelvända ut för de som är insatta i bokstavsform.

Baksidestexten är satt i typsnittet Rosart utan några extra krusiduller. Ojämn höger, generöst radavstånd och förnuftig typgrad gör texten lättläst.

Baksidestext satt i Rosart.

Framsidans typografi återkommer såväl på bokryggen som på titelsidan. I inlagan dyker det däremot upp ett nytt typsnitt: Janson Text, som används för allt från delrubriker till brödtext. Varför man inte kunde hålla ihop inlagans typografi med den på bokens baksida är i vanlig ordning oklart, men antagligen är förklaringen (som så ofta förr) att inlagan satts i en befintlig bokmall hos förlaget.

Titelsidan till bokens första del.

Med det sagt gör bokmallen sitt jobb. Trotjänaren Janson Text är ett klassiskt typsnitt i böcker, och med sitt lätta men strikta formspråk gör det texten läsbar och tydlig.

Var och en av bokens sju delar inleds med en titelsida. Här står delens nummer i kapitäler, namnet i versaler, och avslutningsvis en sammanfattning av handlingen i kursiv stil. Delstarterna har ett nedryck (en toppmarginal) som motsvarar ungefär en tredjedel av sidans höjd. Samma nedryck återkommer i kapitelstarterna. Allt väl så långt.

Mindre positivt är att själva sättningen verkar ha gjorts med minsta möjliga ansträngning. Det är gott om ensamrader i boken; en del av dem hade kanske varit svåra att arbeta bort, men det gäller definitivt inte alla. Stora tal, i den mån de förekommer, är satta med ett fast blanksteg före de tre sista siffrorna; helst ska mellanrummet vara tunnare. En annan inkonsekvens mellan inlagans och bokryggens typografi, förutom att man använt olika typsnitt, är att inlagan använder ”upphöjda nior” som citattecken medan ryggen har »gåsögon«.

Fyra exempel på kapitelstarter. Mängden inledande kapitäler varierar kraftigt mellan kapitlen.

Slutligen tycks bokmallen ha som regel att de första orden i varje kapitel ska sättas med kapitäler. Ingångsord i kapitäler är ett klassiskt sätt att inleda kapitel, och det passar bra i denna bok. Men hur mycket kapitäler ska man använda? Traditionellt brukar kapitälerna få uppta en tredjedel av sidans bredd. I många moderna böcker ser man också varianten med ett förutbestämt antal ord, oberoende av längd, satta i kapitäler. Här är det dock svårt att se vilken regel kapitälerna följer. Antalet ord varierar mellan två och fyra. Utrymmet som kapitälerna tar i anspråk skiftar också mellan en fjärdedel och två tredjedelar av raden. Man får alltså intrycket att sättaren för hand satt ingångsorden med kapitäler, men varit gravt inkonsekvent med mängden.

Sammanfattningsvis är Jävla karlar en bok med genomtänkt omslag och tjänlig sättning. Tyvärr dras helhetsintrycket ner något av att omslag och inlaga bara delvis kommunicerar med varandra, och att inlagans sättning lider av åtskilliga slarvfel.

Du kanske också gillar …