Formgivning Typografisk produktion

Löpande, tung eller ingetdera: om normal, kursiv och fet stil

Words knappar för fet och kursiv.

I och med ordbehandlarnas intåg blev alla och envar införstådda med att typsnitt kommer i fyra varianter: normal, fet, kursiv och fet kursiv. Microsoft Word har dedikerade knappar för att ändra mellan dem. (Word har också en knapp för understruken text, men det är en annan historia.)

Vad har de fyra stilarna för plats inom typografin? Vad kommer kursiv och fet stil ifrån? Och är det verkligen självklart att professionella typsnitt ska komma i dessa varianter? Här tittar jag närmare på typsnittens kursiver och fetstilar.

Kursiv stil

Aldus Manutius utgåva av Vergilius från 1501. Alla gemener i texten är kursiva.

Ordet kursiv betyder »löpande, springande«. På engelska kallas stilarna ofta »italic« vilket syftar på Italien, landet där de uppstod.

Kursiva stilar var i begynnelsen helt separata typsnitt. De första kursiva typsnitten skapades på 1500-talet av Aldus Manutius. De bestod enbart av gemener och var avsedda att imitera handskrift. Tanken var att de skulle användas för informell text i enklare böcker. Under denna tid kunde alltså gemenerna i en hel bok sättas i enbart kursiv stil. Typsnitten blev snabbt populära i Europa och spreds – eller plagierades – av olika tryckare och typgjutare under 1500-talet. Tvåhundra år senare tillkom bruket att använda kursiv för utmärkning. Då uppstod också kutymen att erbjuda matchande raka och kursiva stilar i samma typsnittsfamilj.

Ytligt sett kan kursiv stil kanske ses som en lutande version av typsnittets normala, raka stil. Men kursiven är ett hantverk i sig själv, och skiljer sig i många avseenden från den raka stilen. Exempelvis saknar kursiva gemena bokstäver ofta seriffer – de små klackar som annars är karakteristiska för antikvastilar. Ett annat kännetecken är att den raka stilens gemena ⟨a⟩ ofta har ett överhäng ovanför öglan (»två våningar«) medan kursivens gemena ⟨a⟩ ofta saknar överhänget.

Rak respektive kursiv stil. Anmärkningsvärda skillnader mellan stilarna är inringade.
Futura rak och Futura oblik.

En del typsnitt har inte någon kursiv stil utan i stället lutande, eller »oblik«, stil. Det gäller främst sanseriff-typsnitt (och då särskilt de med enhetlig linjebredd, exempelvis Helvetica och Futura). De oblika stilarna lutar ofta omkring 10°, men är i övrigt så gott som identiska med motsvarande raka stil.

Som vi nämnt används kursiv stil ofta till utmärkning i brödtext. Utöver det förekommer kursiv exempelvis i rubriker eller bildtexter. Emellanåt används kursiv för citat.

Underrubrik i kursiv stil i romanen Malma station.

En fördel med kursiv stil som utmärkning är att den har ungefär samma svärta som den raka stilen. Det innebär att den inte stör läsupplevelsen genom att dra uppmärksamheten till sig. Den är dock inte lika lättläst som rak stil, och bör därför undvikas för längre texter. Tyvärr förekommer det att kursiv stil överanvänds i böcker, där specialtext som brev eller återblickar löper över flera sidor.

Överanvändning av kursiv stil i romanen Pestön.
Normal (t.v.) och »genererad« lutande stil (t.h.) av typsnittet Cambria Math.

Givetvis finns det också typsnitt som saknar både kursiv och oblik stil. När du trycker på kursiv-knappen i Microsoft Word eller en annan ordbehandlare kommer programmet då att »generera« en oblik stil genom att luta det raka stilen. Det blir sällan särskilt vackert, i synnerhet när typsnittet är en antikva. Överlag är det en god idé att hålla sig till de versioner av ett typsnitt som typsnittstillverkaren själv tänkt sig.

Fet stil

Fetstilt text på en reklamaffisch från 1884.

De klassiska antikva-typsnitten hade ursprungligen inga särskilda »feta« stilar. Utmärkning i text åstadkom man genom att kursivera, variera storleken, eller sätta med versaler eller kapitäler. Riktigt fetstilt text uppstår först i samband med 1800-talets reklam- och tidningstypografi.

Normal och fet stil brukar benämnas som olika vikter i samma typsnittsfamilj. Men typsnitt kan ha fler än två vikter. Det finns typsnitt som har dussintals vikter, från »ultra light« via »normal« till »ultra bold«. Det som i dagligt tal kallas fetstil kan formellt vara en »halvfet«.

Några av de tillgängliga vikterna i typsnittet Univers. Varje vikt finns även i oblik stil.

Fet stil har mer svärta än normala brödtexttypsnitt och fångar därför lätt läsarens uppmärksamhet. Det gör den lämplig för rubriker av olika slag, eller för signalord som ska stå ut i texten. Samtidigt är den mindre lämpad för utmärkning som inte dra uppmärksamheten till sig. För det ändamålet passar kursiv stil bättre.

Brödtext med utmärkning gjord i fet respektive kursiv stil. Den kursiva utmärkningen smälter in betydligt bättre i texten.
Normal vikt (t.v.) samt genererad fetstil (t.h.) av Indigo Antiqua i Word.

Det finns typsnitt som saknar fet vikt. När sådana typsnitt används i Word och andra ordbehandlare kan programmen »generera« feta varianter av typsnitt genom att lägga en kantlinje på varje bokstav och på så vis svälla dem. Det ger förstås sämre resultat än att använda en äkta fet vikt, skapad av en typsnittstecknare: bokstäverna ser uppsvällda och klumpiga ut.

Multiple Master och variabla fonter

Nio olika vikter av ett Multiple Master-typsnitt som interpolerats fram från två grundläggande vikter. Bild: Volker Schnebel/Wikimedia Commons (CC 3.0)

Vill man använda kursiv stil och olika vikter är man alltså beroende av att just dessa stilvarianter av typsnitten existerar. Men alternativa lösningar har funnits i flera decennier.

En är typsnittsformatet Multiple Master. Det bygger på att typsnittstecknarna skapar några extremvarianter (»masters«) av typsnittet, exempelvis en tunn version, en normal version och en ultrafet version. Därefter står det användarna fritt att interpolera vikter som ligger mellan dessa extremer efter sina egna behov. Tekniken behöver inte enbart tillämpas på vikt, utan kan användas på lutning, x-höjd, seriffstorlek eller vadhelst typsnittstillverkarna kan komma på.

En nackdel med Multiple Master-tekniken är att de som vill använda typsnitten själva måste generera och därefter installera de nya, mellanliggande versionerna som separata fonter i datorn. Tekniken har aldrig fått något riktigt genomslag och har inget starkt stöd i dagens programvara.

En besläktad men mer användbar teknik är så kallade variable fonts, variabla fonter. Dessa bygger på en utveckling av OpenType, som är det dominerande fontformatet för datorer. I variabla typsnitt är extremvarianterna, som normal och fet, inbyggda i samma fil. I stället för att generera en ny font kan användaren välja ett blandningsvärde mellan varianterna på en »axel«, direkt i layoutprogrammet. Liksom med Multiple Master kan blandningen gälla andra egenskaper än vikt. Olika axlar kan varieras samtidigt för att bestämma vikt, lutning eller annat som typsnittstecknaren angivit.

Några varianter av typsnittet Minion Variable Concept, ett variabeltypsnitt med de två axlarna »vikt« och »optisk storlek«. Vikten ökar nedåt, från 400 till 700, och den optiska storleken ökar från 6 längst till vänster till 36 längst till höger.

Slutsats

Kursiva och feta varianter av våra typsnitt har bägge en plats i modern typografi. Men på grund av sina respektive egenskaper fyller de olika funktioner. Kursiv stil är bra på att betona utan att framhäva medan fet stil gör bådadera. Och många typsnitt har ju mycket mer än en fet eller kursiv stil. Därför finns det som boktypograf inga skäl att hänfalla till »oäkta« feta och kursiva stilar, sådana som ordbehandlarna genererat. Slutligen ger variabla fonter nya möjligheter för den som behöver fler eller nya stilvarianter i sin typografiska palett.

Du kanske också gillar …