Innan en bok kan sättas och skickas till tryck behöver bokens inlaga – text, bilder och allt annat mellan pärmarna – formges. Den som formger en bok måste ta ställning till en lång rad frågor:

Här ska vi undersöka vad man bör tänka på vad gäller typsnitt, teckenstorlek och radavstånd.

Typsnitt – fonter

Orden typsnitt och font (och ibland teckensnitt) används ofta som synonymer idag. Ursprungligen är dock »font« en mer specifik term som syftar på en särskild stil och storlek av ett typsnitt (exempelvis »Linotype Caslon kursiv 8 punkter«). Stilar som fet, halvfet och kursiv är egentligen egna typsnitt som tillsammans bildar typsnittsfamiljer.

Vilka typsnitt man väljer att använda har förstås stor inverkan på bokens intryck. Typsnitt kan upplevas som inbjudande och läsvänliga, eller strama och allvarliga, beroende på hur de utformats. Det finns oräkneliga typsnitt, men de som lämpar sig för bokformgivning går att klassificera enligt principer som påminner om Linnés system för växter, exempelvis de system som skapats av Maximilien Vox eller Carl Fredrik Hultenheim. Då tittar man på egenskaper hos bokstäverna som exempelvis kontrasten mellan breda och smala streck, riktningen på avslutande linjer, och formen på serifferna (bokstävernas »klackar«) ifall de har några.

Ett urval typsnittsklasser namngivna enligt Hultenheims terminologi. Några utmärkande drag är markerade i rött.

Allmänt anses antikvastilar, typsnitt med seriffer och varierad linjebredd, ha bättre läslighet i tryck än sanseriffer, typsnitt utan seriffer och med optiskt jämntjocka linjer. Det är dock en åsikt som regelbundet utmanas.

I grund och botten handlar det om vana: vi är vana vid att läsa en viss sorts text i en viss sorts typsnitt. Diagonalantikvor (som Garamond eller Palatino) kan upplevas som lättsamma och avslappnade, och gör sig ofta bra i skönlitteratur eller poesi. Trans- och linearantikvor (Times, Caslon, Century) har ett mer formellt intryck och kan ge texten ett intryck av auktoritet. Dessa stilar passar därför ofta bättre till facklitteratur. Vertikalantikvor (Bodoni) upplevs idag som svårlästa i stor mängd och används sällan för brödtext (men förekommer fortfarande som rubriktypsnitt i dagstidningar).

En annan aspekt som kan spela in vid typsnittsvalet är vilken epok texten representerar. Är det en roman som utspelar sig på 1500-talet? Då kanske det passar med ett typsnitt med rötterna i denna tid, som Garamond. Är det en biografi över Hjalmar Branting (1860–1925)? Då kan man överväga ett typsnitt från början av 1900-talet, exempelvis Plantin.

Hur mycket utrymme olika typsnitt tar kan också vara relevant. Ibland vill man hålla ner antalet sidor i en bok, och då kan typsnittsvalet göra stor skillnad. Typsnittet Times (skapat åt tidningen med samma namn) är exempelvis betydligt mer platseffektivt än Indigo Antiqua.

Olika antikvastilar lämpar sig olika väl för olika texter.

Slutligen, och nog så viktigt, är att utvärdera om det valda typsnittet innehåller alla tecken som behövs. Ska man sätta en faktabok om Vietnam är det nog lämpligt om typsnittet har alla specialtecken som behövs för att skriva namn som Nguyễn Xuân Phúc. Det är alltid tråkigt när man, halvvägs in i en bokproduktion, upptäcker att brödtextens typsnitt inte lever upp till kraven. Ofta kan man fuska genom att sätta specialtecken i ett snarlikt typsnitt, men det är aldrig en idealisk lösning.

I romaner är det ganska få olika texttyper som behöver formges. Ofta handlar det om brödtext, kapitelrubrik och kanske citat. I facklitteratur och skolböcker är texttyperna ofta betydligt fler: olika rubriknivåer, faktarutor, temasidor och mycket annat kan behöva egen typografi. Då kan man gärna komplettera brödtextens typsnitt med en annan typsnittsfamilj.

I regel väljer man då ett sanseriff-typsnitt, då en annan antikvastil sannolikt inte skulle vara tillräckligt distinkt från den första. Men det kompletterande typsnittet bör samtidigt passa ihop med det första vad gäller proportioner, bredd och vinkel i anslutningarna. En del antikvastilar ingår i »superfamiljer« som också inkluderar sanseriffer, exempelvis Rotis Serif med syskontypsnittet Rotis Sans. Använder man dessa vet man att typsnitten kommer att harmoniera med varandra.

Rotis Serif och Rotis Sans har snarlika egenskaper och passar ihop bra.

Typgrad och kägel – teckenstorlek och radavstånd

Typgrad är den tekniska termen för fontstorlek. Även typgraden inverkar förstås på hur tjock boken kommer att bli – text i 12 punkter tar mer utrymme än text i 8 punkter. Läsbarheten påverkas också: texten får inte vara för liten, men inte heller för stor. Vilken typgrad som passar bäst beror på typsnittet, men också på målgrupp, genre och satsytans storlek. I böcker är en typgrad på 9–11 punkter oftast lämpligt.

Kägel betyder radavstånd. Radavståndet påverkar också bokens omfång: ju större kägel desto färre textrader ryms på en sida. Kägeln bör vara så stor att textraderna är tydligt separerade, men inte så stor att textstycket inte upplevs som en enhet. För brödtext rekommenderas ofta en kägel som är 2 punkter större än typgraden, men ofta kan det vara lämpligt med 5 punkter eller mer.

Typgraden och kägeln brukar ofta anges tillsammans som »typgrad/kägel punkter«, exempelvis »11/16 punkter«.

Slutsats

När man beslutat sig för bokens typsnitt, typgrad och kägel har man kommit en lång bit i arbetet med att fastställa formgivningen. Dessa parametrar kan ofta vara vägledande för formen i övrigt. Det nu vara bra att återvända till frågan om bokens marginaler. Fungerar de bra med den valda typografin, eller kan de bli ännu bättre? Jag tänker gärna i »gridsystem« när jag formger böcker, och därför låter jag ofta marginalernas bredd vara multiplar av kägeln. Om radavståndet exempelvis är 16 punkter kan jag låta den övre marginalen vara 3 × 16 punkter = 48 punkter = 16,933 millimeter.

Nästa steg i framtagningen av bokens form är att ge sig i kast med de finare detaljerna: justering och avstavning.

Du kanske också gillar …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.