Alex Schulman, Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-019143-6
Grafisk formgivare: okänd
Omslagsformgivare: Sara R. Adeco
Fem personer är på resa genom Sverige. De reser alla mot Malma station och varken de eller läsaren vet hur deras öden hänger samman. Typografiskt är formgivning och sättning i Malma station helt adekvat, även om båda hade kunnat bli ännu bättre.
På omslaget till Malma station syns en örn (beskuren så att huvudet försvinner åt höger) som delvis överlappar framsidestexten. Texten är satt i blekgult med vad som tycks vara Century Gothic – men med bokstaven M tagen från ett annat typsnitt. Century Gothic är en relativt generisk sanseriff som kanske ska föra tankarna till typografin på gamla stationshus. Symboliken med örnen är antagligen att romanens huvudpersoner alla är på flykt från en livssituation till en annan.
På omslagets baksida och flikar är Century Gothic ersatt av Circular, en mer humanistisk sanseriff som passar bättre för längre textstycken skrivna med gemener. Typsnitten är snarlika, men versalerna i Circular är generellt bredare. Om framsidans typsnitt också använt gemener hade det också framgått att Century Gothic har »envånings-ɑ« medan Circular har »tvåvånings-a«.
För inlagan har man (som så ofta) valt en helt annan typografi. Här används genomgående Indigo Antiqua, en svensktecknad diagonalantikva med tydligt kalligrafiska drag. Varför valet fallit på Indigo för just denna roman är oklart, men typsnittet är populärt i förlagens standardmallar och dyker således upp regelbundet i skönlitteratur. Och det råder ingen tvekan om att Indigo, med sina öppna och luftiga former, passar utmärkt för romanprosa. I vanlig ordning hade det varit trevligt ifall man på något vis kunnat koppla ihop inlagans form med omslaget; en så enkel sak som att använda Circular som rubriktypsnitt had gjort stor skillnad.
Layouten i boken är mestadels genomtänkt. Ungefär en tredjedel ner på sidorna finns en osynlig linje mot vilken smutstiteln, boktiteln, dedikationen och kapitelrubrikerna alla linjerar. Därför är det kanske desto mer förvånande att det inledande citatet, fyra rader ur en David Bowie-låt, är högre placerat och bryter symmetrin. Det linjerar inte heller mot satsytans överkant; det bara hänger mittemellan, på en till synes slumpmässig höjd.
Kapitelstarterna är fint satta, med tre textraders avstånd mellan kapitelnumret, kapitelnamnet i kursiv stil och brödtexten. Allt vilar på ett baslinjeraster som ger sidorna harmoni. Kapitelnumret och kapitelnamnet har subtilt olika typgrad: namnet är omkring tre punkter mindre. Hade de varit lika stora hade nog helheten givit ett övertyngt intryck.
Brödtexten inleds med några ingångsord satta med kapitäler. Antalet ord är inte fast utan varierar, förmodligen baserat på vad sättaren upplevt som snyggt. Principen är bra, även om en del ingångar är väl långa. Det blir lite mycket när texten satt i kapitäler tar upp mer än halva textraden. En vanlig tumregel säger att inledande kapitäler kan ta ungefär en tredjedel av raden.
Marginalerna känns lagom tilltagna, och satsytan är åt det smalare hållet (med knappt 60 tecken per rad) vilket gör texten lättillgänglig. Ord- och teckenmellanrummen är överlag välbalanserade. Till och med ellipserna (tre punkter) ser ovanligt bra ut. Typsnittet Indigo har också ett ovanligt vältecknat ellipstecken, med generöst med luft mellan punkterna.
Ett smärre skönhetsfel är ensamraderna som förekommer lite varstans i boken. Det finns sällan någon ursäkt att ha ensamrader överst på sidor i böcker, och dessa hade knappast varit svåra att arbeta bort. De enda förklaringarna som jag kan se är att sättaren antingen inte brytt sig om ensamraderna eller inte haft tid.
Sammantaget är Malma station mestadels en väl formgiven och satt bok. Det finns dock utrymme till förbättring både i formen och sättningen: linjeringen av formelement i bokens början kunde vara mer konsekvent, och mängden ensamrader är en skönhetsfläck.
