Trycktekniken genomgick flera stora tekniska reformer under 1900-talet. Först kom omställningen från blytryck till fotosättning under mitten av århundradet. Därefter, i samband med persondatorernas intåg på 1980-talet, uppstod »computer assisted publishing« (som gav namn åt tidskriften CAP&Design) – mer känt som desktop publishing, DTP.
Med DTP kunde bokformgivaren för första gången se hur den färdiga trycksaken skulle se ut direkt på sin datorskärm – åtminstone i teorin. I början var datorernas skärmar svartvita, och så lågupplösta att texten fort blev oläslig. Att visa minnesslukande färgfotografier på skärmen var inte att tänka på. Lyckligtvis har det hänt en del sedan dess. DTP-tekniken har utvecklats parallellt med datorerna. Idag skapas i stort sett alla trycksaker med hjälp av desktop publishing.
Denna text beskriver utvecklingen av desktop publishing från de första primitiva DTP-programmen till dagens kraftfulla system. Samtidigt kan vi följa fyra decennier av tekniska innovationer.
1980-talet och Aldus Pagemaker
Som mycket annat inom datortekniken kan ursprunget till desktop publishing spåras till Xerox forskningscenter PARC på 1970-talet. På PARC utvecklade man både de första grafiska användargränssnitten för datorer och de första systemen för desktop publishing.
Men PARC klarade inte att göra kommersiella produkter av dessa innovationer. Istället var det Apple som 1984 introducerade den första persondatorn med grafiskt användargränssnitt, Macintosh. Företaget Aldus lanserade året därpå DTP-programmet Pagemaker.
Med Pagemaker gick det för första gången att skapa layout som någorlunda exakt motsvarade den färdiga produkten – enligt parollen WYSIWYG, »What You See Is What You Get«. Upplösningen på Macintosh-datorn var visserligen så låg att satt brödtext i regel var oläslig på skärmen, men lyckligtvis kunde man få en tydligare bild av resultatet genom att skriva ut det på Apples LaserWriter-skrivare, lanserad samma år som Pagemaker. (Laserskrivaren var ännu en uppfinning från PARC.)
Värre var det med färg, eftersom både datorskärmen och utskrifterna var svartvita. Hur färgerna skulle bli i den färdiga trycksaken fick man bilda sig en uppfattning om med hjälp av provtryck från tryckeriet.
Under DTP-erans inledande år var Pagemaker mycket populärt. Det saknade dock många funktioner som vi idag upplever som självklara, i synnerhet avancerade typografiska inställningar som spärrning och kerning.
En PC-version av Pagemaker för Windows 1.0 kom i slutet av 1986. Under det följande decenniet släpptes ytterligare en handfull versioner av programmet.
År 1995 köptes Aldus av Adobe som utvecklade de tre sista versionerna av Pagemaker. Version 7.0 kom 2001, och därefter lades utvecklingen ner. Vid det laget hade programmet fått konkurrens av både QuarkXpress och Adobes eget Indesign.
1990-talet och QuarkXpress
Den första versionen av Quarks DTP-program QuarkXpress kom 1987. QuarkXpress hade redan från början många typografiska funktioner som Aldus Pagemaker saknade och som professionella boktypografer behövde. Quarks program blev därför snabbt populärt och dominerade DTP-marknaden under 90-talet.
Med tiden kom ett växande missnöje över brister i programmet. De nya versionerna var fattiga på värdefulla nyheter, men hade prislappar som upplevdes som orimligt höga. När Apple släppte sitt nya operativsystem OS X dröjde det två år innan QuarkXpress gick att köra på det. Quark gav intrycket av att vara en jätte på lerfötter.
Senare versioner av programmet tillämpade också smått paranoida kopieringsskydd. Bland annat måste en »dongel« anslutas till en port i datorn för att programmet skulle starta. Denna dongel funkade inte alltid som den skulle, och orsakade frustration på många arbetsplatser vid sekelskiftet.
QuarkXpress är inte längre marknadsledande, men det kommer fortfarande i nya versioner. Sedan 2015 har man släppt en ny version om året.
2000-talet och Adobe Indesign
Adobe släppte första versionen av sitt egenutvecklade DTP-program 1999. QuarkXpress fanns vid denna tid endast till MacOS 9 och Windows, så Indesign blev det första DTP-programmet som gick att köra i Apples nya MacOS X. Även om den första versionen hade många funktioner som QuarkXpress saknade så blev det ingen omedelbar succé. I början var det till och med många tryckerier som inte tog emot tryckmaterial gjort i Indesign.
Det var först med version 2.0, som kom 2002, som Indesigns popularitet ökade rejält. Ett utbrett missnöje med QuarkXpress i kombination med Indesigns betydligt lägre pris orsakade en emigrering från Quarks program till Adobes. År 2003 lanserades Creative Suite där Indesign CS ingick i ett paket tillsammans med Photoshop CS och Illustrator CS. Photoshop och Illustrator hade länge varit industristandard för grafikhantering, och när Indesign ingick i paketet sjönk tröskeln ytterligare för de som ville prova på det nya DTP-programmet.
År 2012 kom den sista versionen av Creative Suite, CS6. Därefter övergick Adobe till att sälja sina designprogram som en prenumerationstjänst under namnet Creative Cloud. Numera ingår ett stort antal program i Creative Cloud. För många boktypografer är Indesign CC fortfarande det som används mest.
Framtiden
Samtidigt som Indesign övertagit positionen som marknadsledande har också priserna ökat, och med övergången till Creative Cloud är man numera tvingad att äga en prenumeration för att använda Indesign. Den kritik som en gång drabbade Quark börjar nu allt oftare riktas mot Adobe. Företaget tycks utnyttja sin dominanta ställning för att ta ut högre priser för allt mindre förbättringar. Creative Cloud kräver visserligen ingen dongel, men om internetanslutningen krånglar kommer Indesign CC och de andra programmen i paketet inte att starta.
Cirkeln är sluten, och fältet är vidöppet för en ny aktör att utmana marknadsjätten. Det är kanske svårt att föreställa sig att någon skulle kunna rubba Adobes ledande ställning. Men Adobe själva började som en David som utmanade Quarks Goliat. Har det hänt förr kan det hända igen.
