Bilder och grafik Formgivning Typografisk produktion

Bekänna färg: om färgmodeller och färgrymder

Att lära sig arbeta med färg i bokproduktion är inte helt enkelt. Det finns många aspekter att tänka på när man färgsätter sina trycksaker och bearbetar bilder inför tryckning.

I denna text går jag igenom grunderna för färghantering vid bokproduktion. Jag förklarar additiv och subtraktiv färgblandning, som används av bildskärmar respektive trycksaker. Jag går också igenom färgmodellerna RGB och CMYK som kan sägas vara tillämpningar av additiv respektive subtraktiv färgblandning. Slutligen pratar jag om färgrymder och Pantone-färger, och förklarar vilka fällor boktypografen behöver undvika för att framgångsrikt arbeta med färg i trycksaker.

Additiv och subtraktiv färgblandning

Grundläggande för färglära är att man kan blanda några få färger för att få fram andra färger. Färg som blandas beter sig på olika beroende på ifall färgerna består av ljus (som i bildskärmar eller strålkastare) eller av färgpigment (som i tryckfärg eller målarfärg).

  • När ljus i olika färger blandas ökar ljusstyrkan. Ju mer ljus desto vitare blir färgen, tills färgerna är helt blandade och resulterar i vitt ljus. Detta kallas additiv färgblandning. (Jämför med addera = lägga till.)
  • När pigment i olika färger blandas minskar ljusstyrkan. Ju mer olika pigment som blandas desto mörkare blir färgen. Med tillräckligt mycket pigment kan färgen i teorin bli helt svart – även om den i praktiken oftast blir gråbrun. Detta kallas subtraktiv färgblandning. (Jämför med subtrahera = dra ifrån.)
Additiv färgblandning
Subtraktiv färgblandning
  • Bildskärmar, som fungerar genom att stråla ut ljus, använder additiv färgblandning.
  • I tryck, där tryckfärg trycks fast på papper, används subtraktiv färgblandning.

Bildskärmar och trycksaker har standardiserade metoder för att visa upp färg. Skärmar använder färgsystemet RGB. Trycksaker använder färgsystemet CMYK, kompletterat med dekorfärgssystem som Pantone.

RGB

Alla sorters bildskärmar som kan visa flera färger är uppbyggda av mängd mycket små röda, gröna och blå lampor. Lamporna kan lysa olika starkt; vilken färg vi upplever beror på hur starkt olika lampor lyser. Detta är en direkt parallell till synnerverna i våra ögon som kallas tappar. Tappar finns i tre typer som reagerar på rött, grönt respektive blått ljus. Förkortningen RGB står alltså för red, green, blue.

Närbild av bildskärm. De enskilda röda, gröna och blå lamporna syns tydligt. Foton: Wikimedia Commons (CC 3.0/4.0)
I Windows Paint kan man skapa nya färger genom att blanda rött, grönt och blått (se längst ner till höger i bilden). De flesta program som hanterar färg har liknande system.

I datorprogram som hanterar grafik kan man i regel blanda till egna färgnyanser genom att kombinera rött, grönt och blått i skalor som går från 0 till 255. Att just 255 är det maximala värdet beror på att det är det största talet som ryms i en byte. Varje pixel i en bild beskrivs alltså av (minst) tre bytes: en byte för rött, en för grönt och en för blått.

I RGB anges svart som 0,0,0 och vitt som 255,255,255. Rött anges som 255,0,0; grönt 0,255,0 och blått 0,0,255. Alla andra färger anges som blandningar av olika värden på de tre skalorna. På detta sätt kan RGB ange totalt 16.777.216 distinkta färgnyanser. Det är betydligt fler än vad det mänskliga ögat kan särskilja.

CMYK

De fyra tryckfärgerna cyan, magenta, gult och svart standardiserades successivt under 1900-talet. Dessa fyra processfärger möjliggör tillsammans ett stort antal färgnyanser i tryck. Hopblandningen av färgerna sker inte innan själva trycket, utan var och en av de fyra färgerna trycks för sig. För att skapa upplevelsen av olika färgnyanser trycker man i raster, rutmönster av färgpunkter som har olika storlek. Rastren lutar i olika vinklar så att punkterna i olika färger bara delvis överlappar varandra.

Ju större färgpunkterna är desto mer täckande blir färgen; ju mindre de är desto mer av papprets färg (eller andra tryckfärger) syns runt om rasterpunkterna. När rasterpunkterna är som störst flyter de ihop med intilliggande rasterpunkter i samma färg och bildar en heltäckande yta.

Närbild av tryckt bild. Bilden består av olika stora punkter i cyan, magenta, gult och svart.

Som vi konstaterat får man sällan en riktigt svart färg när man blandar olika färgpigment. Det är därför de tre klara färgerna cyan, magenta och gult har kompletterats med en fjärde färg, svart. Svart används förstås också för att trycka allt som är enbart svart, exempelvis text eller svartvita illustrationer. Den svarta processfärgen kallas på engelska för key, »nyckel«, eftersom den anses mest central för trycket. CMYK står för cyan, magenta, yellow och key.

I många datorprogram, som Photoshop, Indesign och Illustrator, blandar man CMYK-färg genom att kombinera procentandelar av cyan, magenta, gult och svart. På skalan motsvarar 0 % ingen tryckfärg och 100 % fullständig färgtäckning. Cyan motsvarar 100,0,0,0; magenta 0,100,0,0, gult 0,0,100,0 och svart 0,0,0,100. Ibland skrivs dessa som koder med en entalssiffra för tiotal och X för 100. Exempelvis skrivs cyan som X000.

I vissa tryck vill man gärna ha en mer intensivt svart nyans än vad den svarta tryckfärgen klarar. I sådana lägen kan man kombinera 100 % svart med de andra tryckfärgerna för att uppnå vad som kallas djupsvart. Vilken som är den bästa färgblandningen för djupsvart har tryckerierna olika åsikter om. Vanliga bud är 40,30,30,100 eller 50,25,0,100.

Färgrymder

Diagrammet visar den totala färgrymden som det mänskliga ögat kan uppfatta, färgrymden för RGB samt färgrymden för CMYK. Illustration: Wikimedia Commons / MikeRun (CC 4.0)

I teorin kan CMYK alltså beskriva 100 × 100 × 100 × 100 = 100.000.000 färger, betydligt fler än RGB med sina 256 × 256 × 256 = 16.777.216 färger.

I praktiken är dock CMYK-färgrymden mindre än RGB-färgrymden. Detta beror på moderna bildskärmar kan producera klarare färger än det bästa trycket. Dessutom påverkas färgrymden hos CMYK av kvaliteten på papperet man trycker på.

I gengäld finns det ännu ingen bildskärm som kan prestera samtliga RGB-färger. Störst färgrymd har alltjämt det mänskliga ögat.

Pantone

En provkarta med Pantone-färger, här solida toner för tryck på bestruket papper. Foto: Wikimedia commons (CC 3.0)

Utöver CMYK går det att trycka i färdigblandade så kallade dekorfärger. I teorin finns det olika leverantörer för dekorfärger – men i praktiken är det färgerna från Pantone som gäller.

Fördelarna med att trycka med dekorfärg är flera: man får exakt den färgnyans man vill ha utan raster, och man kan välja nyanser utanför den färgrymd som CMYK kan representera. Dessutom kan dekorfärger ha särskilda effekter utöver själva färgtonen, som neon- eller metallic-lyster.

Nackdelen med dekorfärg är att varje färg väljs för sig, och vill man trycka med flera dekorfärger samtidigt kan det synas på priset. Tryck med enbart dekorfärger är alltså inte praktiskt när man vill ha många färger samtidigt. Däremot går det att trycka i CMYK + en eller flera dekorfärger.

Precis som processfärgerna kan dekorfärger rastreras för att återge nyanser mellan 0 % och 100 %. Det går också att blanda CMYK-färger och dekorfärger i illustrationer för ytterligare nyansering.

Här blandas processfärgen svart med dekorfärgen Pantone 131 Coated i ett raster.

I program som Indesign och Illustrator kan man välja färger från Pantone-skalorna och använda dessa direkt i sitt projekt. Fram tills nyligen fanns hela Pantones färgbibliotek tillgängligt i Adobes program, men på grund av förändrade licensvillkor finns nu endast grundfärger för bestruket och obestruket papper (»coated« och »uncoated«) samt metallfärger för bestruket papper.

Fällor

Det finns en del faror att ha i åtanke när man trycker i fler färger än en. Här ska jag bara nämna de vanligaste.

Maximal färgmängd

Alla trycksaker har en maximal mängd färg som trycket klarar innan färgen börjar smeta eller flagna. Den maximala färgmängden får man fram genom att lägga ihop procentvärdet för alla tryckfärger.

För obestrukna papper, exempelvis tidningspapper, är den maximala färgmängden ofta omkring 240 % (exempelvis 100 % cyan, 100 % magenta, 20 % gult och 20 % svart). För bestrukna papper, som i konstböcker och mer påkostat tryck, kan den maximala färgmängden gå upp till 320 %.

Med detta säger det sig själv att det sällan är lämpligt att trycka 100 % med samtliga processfärger, alltså heltäckande cyan, magenta, gult och svart. I regel finns det knappast några skäl att göra det heller. Med 100 % svart och övriga färger under 50 % har man redan uppnått maximal svärta i trycket.

Misspass

När olika tryckfärger ska tryckas på varandra uppstår alltid någon mån av misspass. Det innebär att tryckplåtarna inte överlappar exakt som de ska, utan färgerna blir något förskjutna från varandra.

När det gäller fotografier och stora färgplattor är detta sällan något riktigt problem eftersom avvikelsen är så liten sedd till helheten. Om man däremot trycker text eller andra fina detaljer med flera färger kan misspass lätt bli störande och i värsta fall göra text oläsbar.

Foto med tydligt misspass mellan cyan, magenta, gult och svart.
Texten ser oskarp ut eftersom de olika tryckfärgerna inte överlappar exakt.

Fyrfärgstryck av text

När det dyker upp sådana här färgrutor i Indesign kan man anta att det finns text med RGB-färg i den satta texten.

Boktypografer får allt som oftast ta emot manus med textfärg angiven i RGB, eller i CMYK-blandningar som består av alla fyra processfärgerna. När man monterar en wordfil som innehåller RGB-färger kan det dyka upp färgrutor för dessa färger i Indesigns färgpalett. Sådan text behöver så gott som alltid färgas om till rent svart text för att man inte ska drabbas av problemen som beskrivs ovan.

Omvandling från RGB till CMYK

När boktypografer arbetar med färg i program som Indesign och Illustrator går det utmärkt att göra det i RGB – så länge man kommer ihåg att färgen behöver omvandlas till CMYK innan den skickas till tryck. Det går att leverera material i RGB-färg till tryckeriet, men det är ett vågspel. I något skede kommer färgen att omvandlas till CMYK, och sker det inte under kontrollerade former så är risken hög att färgblandningarna får för hög färgmättnad, eller blir en helt annan nyans än man tänkt sig. I program som Photoshop och Acrobat kan man se hur mycket färg varje pixel har, och få varningar när färgmängden överskrider en viss procentsats.

Vill man ha ett arbetsflöde i RGB-färg är det viktigt att också använda ICC-profiler. Det är en sorts filer som talar om exakt hur RGB och CMYK ska representeras i respektive medium. Exempelvis bör du ha en ICC-profil för RGB som passar din bildskärm, och en annan ICC-profil för CMYK som passar det tryckeri du anlitar. Man kan se ICC-profilerna som tolkar, som ser till att de olika medierna för färg förstår varandra på bästa möjliga sätt.

I den första bilden överskrids den önskade färgmängden 280 %, vilket markeras med grönt i Acrobat. Med hjälp av lämpliga ICC-profiler kan Indesign omvandla färgerna så att mängden inte överskrider det önskade värdet.

Slutsats

Färg kan berika de flesta trycksaker, men fel använt kan färg förfula den bästa bok. För boktypografen gäller det alltså inte bara att veta vilka möjligheter färg ger. Det gäller också att ha koll på RGB, CMYK och Pantone, och inte falla i någon av de många fällor som tekniken gillrar längs vägen.

Du kanske också gillar …