Nils Håkanson, Nirstedt/litteratur
ISBN: 978-91-8906-654-0
Grafisk formgivare: okänd
Omslagsformgivare: Eva Wilsson
I denna bok tecknas en vindlande exposé över den översatta litteraturen på svenska. Hur har politik och ideologi villkorat översättarnas verksamhet? Boken visar hur synen på översättning har varierat från forntid till nutid. Typografiskt är boken utmärkt formgiven, men den har också en del oväntade detaljer som kanske är lite väl djärva.
Omslaget till Dolda gudar går i grönblå toner. Ett myller av textrader – ett stycke ur Krig och fred i olika svenska översättningar – är satta i olika nyanser, vilket ger framsidan en känsla av djup. Väven av text anspelar troligtvis på de många olika sätt som en och samma text kan översättas på. Boktiteln ”Dolda gudar” (satt i typsnittet GT Pressura) blir bokstavligt talat invävd i denna dekor.
Boken är genomtänkt formgiven. Formspråket känns sammanhållet tack vare besläktad typografi och färgskala på omslaget och i inlagan. GT Pressura återkommer som typsnitt för kapitelrubrikerna och ingresserna. Varje kapitel inleds med ett uppslag som har samma blågröna bakgrund som omslaget. Åtminstone förefaller det så vid första anblicken; men omslaget är tryckt i fyrfärg medan inlagan använder en dekorfärg.
På kapiteluppslagens vänstersida illustrerar ett collage av bilder de ämnen och personer som nämns i kapitlet. Bilderna är tryckta i toner av samma blågröna färg.
Hela inlagan tryckt i tvåfärg: svart och blågrönt. Det hade kanske blivit billigare att trycka hela boken i fyrfärg, men dekorfärgen förmedlar kvalitet och ger boken en enhetlig känsla. Den blågröna färgen används också för citat, fotnoter och underavdelningarnas romerska siffror. Eftersom man inte använt fyrfärg finns heller ingen risk för misspass, och därmed fungerar det också att använda dekorfärgen till finstilt text.
Färgen används också för en sorts ingångsord. I varje kapitel ligger första meningen upprepad i stor stil och i en svagt blågrön ton, som en linje tvärs över uppslaget. Denna grafiska finess, med text på text, är kanske tänkt att påminna om de olika lagren i översatt text (vilket även bokens framsida kanske anspelar på).
Ingångsord är ett effektivt sätt att visa var en text börjar och kan hjälpa till att förankra textflödet. I detta fall känns det dock en aning överflödigt. Kapitelstarten är redan tydligt markerad med en romersk siffra och med nedryck. Dessutom är dekorfärgen här så ljus att man lätt undrar ifall det blivit något fel i trycket, eller om det är text från papprets baksida som lyser igenom. Bokformgivarens idé var nog god i teorin, men i praktiken tillför den inte så mycket. Detta är kanske ett fall då principen kill your darlings hade varit rättfärdigad.
I övrigt är Dolda gudar fint typograferad och layoutad. Brödtexten är satt i Caslon – utom i citaten skrivna med andra alfabeten än vårt latinska, där bland annat Minion kommer till användning. Breda marginaler och relativt korta rader (med omkring 60 tecken per rad) ger en känsla av tillgänglighet. Vad jag kunnat se förekommer inga ensamrader i boken. Ordmellanrummen är ibland av det generösare slaget, men inte så att det nämnvärt stör läsningen.
En fin typografisk detalj är att romerska siffror i kunganamn, exempelvis II i »Gustav II Adolf«, är satta i aningen mindre stil. Sådana kan annars tendera att upplevas som klumpiga och iögonenfallande. Mindre eleganta är tyvärr mellanslagen i dessa namn. Dessa hade gärna fått vara mindre. Det samma gäller luften i tusental.
Sammantaget är Dolda gudar en väl formgiven och typograferad bok. Bruket av dekorfärgen är föredömligt, och typografin känns sammanhållen över både omslag och inlaga. Det experimentella bruket av ingångsord är kanske lite väl våghalsigt, och ordmellanrummen hade kunnat bearbetas mer. Men överlag blir betyget för Dolda gudar väl godkänt.
