Ett av de vanligaste regelbrotten som man stöter på inom boktypografi är att sista raden i ett flerradigt stycke hamnar för sig själv överst på en sida. Sådana ensamrader betraktas som störande skönhetsfläckar, åtminstone av dem som bryr sig om sådana saker. Men varför är det så, egentligen? Och vad kan man göra åt dem?
Länge ansågs ensamrader längst ner på en sida – alltså första raden i ett flerradigt stycke – som lika felaktigt som ensamrader högst upp. År 2017 kunde man fortfarande läsa i Svenska skrivregler:
Undvik s.k. ensamrader, dvs. att den sista raden i ett stycke hamnar som en ensam rad överst på en sida eller i en spalt eller att den inledande textraden i ett nytt stycke hamnar ensam längst ner i en spalt eller på en sida.
Svenska skrivregler, 4:e utg. 1.8.4
Båda sortens ensamrader benämndes tills ganska nyligen med den kryptiska och olyckliga termen »horungar« (ett nedsättande ord för oönskade barn som lämnats ensamma på botten). Ensamrader överst på sidor kunde särskiljas genom att kallas »dubbla horungar« eller »änkor«. I engelsk och tysk typografi betraktas båda sorterna ofta som fel ännu idag. På senare tid verkar dock attityden mot ensamrader längst ner på sidor ha blivit mildare. I sextonde utgåvan av inflytelserika Chicago Manual of Style (2011) skriver man:
A page should not begin with the last line of a paragraph unless it is full measure. (A page can, however, end with the first line of a new paragraph.)
The Chicago Manual of Style, 16:e utg. 2.113
Även inom svensk typografi anses ensamrader längst ner på sidor som acceptabla. De kan till och med ses som en styrka: något som lockar läsaren att fortsätta till nästa sida, ungefär som en episod av en teveserie som avslutas med en cliffhanger. Svenska skrivregler är alltså inte helt överens med praxis inom bokbranschen; men så riktar sig bokens råd också till en bredare publik.
Synnerligen liberala boktypografer kan ibland tolerera ensamrader även överst på sidor, när raderna är så långa att de i princip fyller hela spaltbredden. Men bara som sällsynta undantag. Huvudregeln är att dessa ska undvikas.
Vad är det egentligen för fel?
Den typografiska litteraturen är i stort överens om att ensamrader överst på sidor är fel, men få väljer att fördjupa sig i varför det är så. Överlag handlar det om att tillgodose två intressen: estetik och läsbarhet.
Christer Hellmark skrev i Bokstaven, ordet, texten:
[Ensamraden] har betraktats som ett allvarligt typografiskt fel, eftersom den förstör satsytans enkla, rektangulära form. Ur läsbarhetssynpunkt har den ingen betydelse.
Bokstaven, ordet, texten, sid 59
Hellmark menar alltså att ensamrader är fula, men de påverkar inte läsbarheten. Här beror det kanske på vad man menar med »läsbarhet«, men jag vet inte om jag helt håller med hans utlåtande.
Att läsa kan liknas vid att köra bil, eller varför inte cykla. Vid slutet av varje stycke bromsar läsningen in. Läsaren får en chans att pausa och hämta andan. Men om vi liknar styckeslut vid inbromsningar kan bladvändningar snarast liknas vid vägkrökar. Att plötsligt bromsa in direkt efter en krök är ju sällan behagligt – i synnerhet om du inte visste att du skulle göra det förrän du passerat kröken.
Arne Heine var inne på liknande tankegångar i Arne Heines bok om typografi:
En utgångsrad högst upp på en sida eller en spalt försvårar kanske inte läsningen påtagligt. Men går man från ett uppslag till ett annat och finner att det stycke man läste bara innehöll ytterligare några få ord känns det ju lite snopet. Kommer en horunge på en av kolumnerna i en flerspaltad sida eller på högersidan i ett uppslag undrar man varför inte stycket avslutades i kolumnen före.
Arne Heines bok om typografi, sid 248
Ensamraden får en alltså att börja undra – den blir en distraktion. Distraktioner är precis vad man vill undvika. Man vill att läsaren ska fokusera på vad texten säger, inte fundera på styckets utseende. Det är just sådant som kan påverka läsbarheten.
Heine fortsätter:
Ur formsynpunkt är horungar missprydande – i synnerhet om raden är kort. Det avslöjar att ingen »brytt sig« och det misskrediterar trycksakens användare.
Arne Heines bok om typografi, sid 248
Inte nog med att ensamrader är fula – de ger också ett dåligt intryck av de som arbetat med boken. Inte bara boktypografen som satt och layoutat texten, utan också korrekturläsaren som inte anmärkt på ensamraderna, och redaktören som accepterat dem.
Vad kan man göra åt dem?
Det finns ett antal trick som boktypografen kan ta till för att åtgärda ensamrader. Hen kan knipa, spärra eller formulera om text. Eller, om inget annat hjälper, kan hen ändra sidans nedre marginal.
Knipa och spärra
Knipa och spärra är de typografiska termerna för att minska respektive öka avståndet mellan tecken. Kniper man ett textstycke tillräckligt mycket så kommer stycket att gå in på färre rader. Spärrar man så händer det omvända, och stycket väller ut på fler rader.
För läsbarhetens skull bör man inte förändra teckenavståndet alltför mycket. Står bokstäverna för tätt flyter de ihop, och står de för glest faller ordbilderna sönder. Christer Hellmark menar att man kan knipa eller spärra text maximalt »15 enheter« (Bokstaven, ordet, texten s.60), alltså 15/1000 fyrkant. Själv tycker jag att knipning upp till 20/1000 ofta går bra. Men framför allt gäller det att spärra eller knipa så lite som det bara går. Inte sällan räcker det med en tusendel.
Formulera om
Ett annat sätt att arbeta bort ensamrader är att formulera om texten. Den behöver då bli så mycket kortare att stycket vinner en textrad, eller så mycket längre att en rad läggs till. Omformuleringar får man förstås göra i samförstånd med bokens redaktör.
Ändra marginalen
Den sista lösningen är att ändra den nedre marginalen i en textspalt före den där enkelraden förekommer, så att ensamraden antingen flyttar tillbaka till föregående spalt eller får sällskap överst i spalten av ännu en rad. Huruvida detta är en användbar lösning beror delvis på bokens formgivning och layout – har den i övrigt en liberal inställning till nedermarginaler, eller är varje satsyta exakt lika hög?
Ensamrader högst upp och längst ner i högerspalten.
Slutsats
Inställningen till ensamrader har skiftat genom historien, och idag är man mer tolerant inställd mot dem än tidigare. Men även i våra dagar betraktas dessa samhällets olycksbarn som felaktiga – i alla fall när de tagit sig upp till toppen. Lyckligtvis har boktypografen tillgång till åtskilliga verktyg för att arbeta bort dem.
