Måns Mosesson, Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-018140-6
Grafisk formgivare: okänd
Omslagsformgivare: Miroslav Šokčić
Tim: Biografin om Avicii är skriven av journalisten Måns Mosesson som genom intervjuer med Tim Berglings familj, vänner och musikerkollegor kommit DJ:n in på livet. Boken ger en ärlig bild av Tim och hans sökande, och väjer inte för de svårigheter som han, och många andra unga i dag, kämpar med. Typografiskt får boken väl godkänt för form och sättning. Man hade dock kunnat gå ännu längre i att gifta ihop omslaget med inlagan.
Bokens omslag är finstämt och elegant. Framsidan pryds av ett svartvitt foto av Tim Bergling, med kort skärpedjup och fokus på ögat som möter betraktarens blick. Att beskära porträttet så att bara halva ansiktet syns är kanske ett slitet grepp, men av någon anledning funkar det fortfarande. Mot den svarta bakgrunden är Tims namnteckning i gult tydlig. Tillsammans med ansiktet fångar den uppmärksamheten och sammanfattar samtidigt bokens innehåll.
Utöver det handskrivna namnet är omslagstexten satt i Verdigris MVB, ett nytecknat typsnitt baserad på klassiska diagonalantikvor som Garamond och Sabon, men med lite kantigare och vassare detaljer. Baksidestexten och fliktexterna har ingångsord satta i sanseriffen Proxima Nova, i samma gula färg som framsidans handskrift. Den gula tonen återkommer trevligt nog på bokens försättsblad och hjälper till att binda ihop omslaget med inlagan.
Ett orosmoment möter man på bokens smutstitelsida, där »Tim« är utskrivet i kapitäler på sidans mitt. För att rubriken ska upplevas som centrerad bör den ligga något ovanför den faktiska mitten – vid den »optiska mittpunkten« – men här ligger den väldigt nära den faktiska mitten och ser därför ut att ligga för långt ner. Kanske har tanken varit att namnet ska linjera med texten på bokens titelsida. I så fall är tanken god, men texten på titelsidan får ändå en högre tyngdpunkt eftersom rubriken består av flera rader, och den känns därför betydligt mer välbalanserad än smutstitelsidan.
Titelsidan använder samma typografi som omslaget och är genomgående satt i Verdigris. Tråkigt nog får typsnittet inte följa med in i själva inlagan. Här övergår texten till Minion, en annan och betydligt vanligare diagonalantikva. Minion liknar Verdigris i mångt och mycket men har bevarat fler av de kalligrafiska dragen typiska för klassiska diagonalantikvor. Enda förklaringen till detta typsnittsbyte som jag kan se är att inlagan är satt i en av förlagets standardmallar.
Notera de skarpare vinklarna i »e« hos Verdigris, och den uppåtvända svansen på »g« hos Minion.
Första stycket i varje kapitel inleds med några ingångsord i Minion kapitäler. Även i detta frångår man alltså omslagets typografi, där baksidestexten hade ingångsord i sanseriffen Proxima Nova. Inlagan använder i stället Proxima Nova för citat som ska representera mejl (i mindre stil) eller kommentarsfält/sms (i större stil). Andra citat är satta i Minion kursiv.
Proxima Nova känns modernt och lämpligt för en biografi över en DJ – men det passar dåligt ihop med det extremt klassiska Minion. Det är också svårt att tro att förlaget har ett så pass särpräglat typsnitt i en av sina standardmallar. Mitt samlade intryck är att man utgått från en befintlig bokmall och anpassat typografin i någon mån, men inte fullt ut jämkat inlagan med omslaget.
Vad gäller själva sättningen känns boken mestadels välgjord med rimliga ord- och teckenmellanrum. Emellanåt förekommer ord eller kortare insprängda citat i versaler, och dessa är fint spärrade. Mellan kapitlen finns ibland sidor med ensamma, kursiva citat. Kursiv stil på längre texter kan bli svårläst, men dessa citat är så korta, och dessutom satta med ojämn högerkant, att läsningen inte påverkas negativt. Den enda märkbara missen i typografin är återkommande ensamrader. De är lyckligtvis långa och därmed inte alltför störande.
Boken är på 336 sidor men den hade antagligen kunnat bli tjockare. Brödtextens teckenstorlek är påfallande liten och marginalerna ganska smala, med följden att textraderna är relativt långa – ofta omkring sjuttio nedslag. Boken är med andra ord inte fullt så lättläst som den hade kunnat vara. Å andra sidan får man kanske tänka sig att den är riktad mot en ung och skarpögd målgrupp.
Sammantaget får omslagets och inlagans formgivning och sättning väl godkänt var för sig. Man har uppenbarligen gjort ansatser för att gifta ihop dem. Men det hade varit trevligt om man vågat ta det hela vägen och faktiskt använda samma typografi genomgående.
