Typografisk recension

Tyrannens tid: Om Sverige under Karl XII

Magnus Västerbro, Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-017955-7
Grafisk formgivare: okänd
Omslagsformgivare: Eva Wilsson

Tyrannens tid handlar om det svenska folkets lidande under Karl XII:s allt mer tyranniska styre. Med utgångspunkt i enskilda människoöden och med hjälp av den senaste historiska forskningen skildras åren 1700–1721, då den svenska stormakten gick under.

Denna tegelsten på 512 sidor har ett sparsmakat men ändå dramatiskt formgivet omslag. Framsidan pryds av en korslagd värja och en knölpåk (som antagligen anspelar på att kungen vid ett tillfälle lär ha slagit ihjäl en björn med en sådan). Runt vapnen är författarnamn, boktitel och förlag utskrivna och satta i en kraftig sanseriff, som tycks vara det nytecknade GT Pressura. Ett mycket effektfullt typsnittsval som påminner om Försvarsmaktens typografi, och signalerar att boken tar fasta på kungens krigiska politik snarare än hans placering i 1700-talet.

En aningen störande detalj är att titeln »Tyrannens tid« och undertiteln »Om Sverige under Karl XII« linjerar i överkant. Titeln hänger ner längre än undertiteln och snedbalanserar sidan, medan undertiteln ser ut att vara på väg uppåt. För mig skulle det känna mer välbalanserat ifall första radens baslinjer i respektive rubrik linjerade i stället.

Framsidans effektfulla typografi återkommer tyvärr inte på baksidan och i bokens framvagn, där man i stället har använt Robinson, en sanseriff med lätt kalligrafiska drag. Detta val känns mindre välmotiverat: typsnittsvalet är kanske en blinkning till 1700-talets handskrift, men de kalligrafiska tendenserna i typsnittet är så diskreta att de knappast gör någon skillnad. Som det nu är undrar man mest varför man inte hade kunnat använda ett och samma typsnitt på omslaget och framvagnen. Möjligen tyckte man att GT Pressura var för svårläst i små grader för att lämpa sig till baksidestexten, vilket det antagligen är. Men då hade det kanske varit bättre att använda Robinson genomgående – eller någon annan sanseriff, lika effektfull som Pressura men lika lättläst som Robinson.

Inlagan är väl formgiven i övrigt. Typografin är genomgående klassisk. För all text används Garamond med anor från 1500-talet. Som citattecken används »gåsögon« (snarare än ”nior”), ett bruk som är särskilt förknippat med fransk typografi och lämpar sig väl i en bok om Karl XII; fransk kultur hade hög status i Sverige under 1700-talet. Formen är följaktligen väl förankrad i det århundrade som boken avhandlar. Just därför skär den sig med omslaget, där man ju i stället tagit fasta på det krigiska och använt en modernare typografi. Det hade varit trevligt ifall det valet följts upp i inlagan, och exempelvis kapitelrubrikerna kunnat sättas i GT Pressura.

Ordmellanrummen hade också kunnat få lite mer omsorg. De många kunganamnen ser ofta lite glesa ut. Många boktypografer brukar förorda att just kunganamn med ordningsnummer hålls ihop med ett smalare mellanrum. Mindre snyggt är också att tusental har ett vanligt mellanslag före de tre sista siffrorna. (Ett tunt blanksteg hade nog sett bättre ut.)

Tal i löptext med ett helt mellanslag som tusentalsavgränsare.

Sammanfattningsvis är Tyrannens tid en på det stora hela välgjord volym. Både omslaget och inlagan har typografi som passar med ämnet. Den hade dock gett ett mer genomtänkt intryck ifall omslag och inlaga talat med varandra, och (för att använda krigsmetaforer) angripit ämnet på gemensam front. Som det nu är kommunicerar inlagan den traditionella, idealiserade bilden av 1700-talet, medan omslaget berättar om den hårda verkligheten. Detaljtypografin i inlagan brister också i hanteringen av mellanslag, i synnerhet som tusentalsavgränsare och inuti kunganamn.

Du kanske också gillar …