Vårt alfabet – det som kallas det latinska eller romerska – har en lång och komplicerad historia. Det vi oftast använder idag när vi skriver svenska härstammar från två äldre alfabeten. Dessa var romarnas capitalis, föregångarna till våra versaler, och Karl den stores karolingiska minuskler som ligger till grund för våra gemener. Ur versalerna utvecklades senare vad vi lite djärvt kan kalla ett tredje alfabet: kapitäler.
Versaler
Versalerna är våra stora bokstäver. Inom kalligrafin kallas de ibland majuskler. På engelska kallas versalerna ofta uppercase. Orsaken lär vara att när blytryckarna plockade typer för sättning låg versalerna ofta i den övre lådan med typer, »the upper case«.
Det versala alfabetet härstammar från romarnas alfabet. Versalerna i våra boktypsnitt är i synnerhet inspirerade av capitalis monumentalis som användes för inskriptioner på många byggnader i romarriket.
Alla versaler är normalt ungefär lika höga (med undantag för Q och J, som ofta kan hänga ner under baslinjen). Inom typografin händer det att man använder H-höjd, höjden på ett versalt H, som en måttenhet på normal versalhöjd.
Läsbarhet
Text skriven med enbart versaler är betydligt svårare att läsa än text skriven med små bokstäver (se mer om detta under Gemener nedan). Längre texter bör aldrig skrivas med enbart versaler. För kortare rubriker kan det dock vara lämpligt. Eftersom stora bokstäver drar mer uppmärksamhet till sig än små så är de användbara för korta texter som behöver synas väl.
För att versal text ska bli så läsbar som möjligt behöver den sättas glesare, spärras mer, än gemen text. Skälet ska vara att varje bokstav måste synas så tydligt som möjligt och inte får flyta ihop med de kringliggande bokstäverna.
Versaler och rubriksättning
I en del bokmanus som jag får är rubrikerna skrivna med enbart versaler. För en boktypograf är det ofta mer praktiskt ifall rubrikerna i stället är skrivna versalgement, det vill säga med mestadels gemener, och stora bokstäver endast där man skulle förvänta sig det i vanlig text. Skälen är flera:
- Adobe Indesign kan ange i sina styckeformat att stycken alltid ska bestå av versala bokstäver. Ifall man ställer in detta i rubrikformaten så behöver författare och redaktörer inte komma ihåg att skriva in rubrikerna på det viset, och risken för inkonsekvenser minskar.
- Ifall redaktören plötsligt bestämmer sig för att versala rubriker inte är lämpliga räcker det med att ändra en inställning i rubrikformatet för att göra samtliga rubriker versalgemena. Om texten är inskriven med versaler behöver man gå igenom samtliga rubriker och ändra dem till rätt utseende.
- Indesign kan generera texter såsom pagina och innehållsförteckningar baserade på text i specifika format. Ifall man inte vill ha enbart versaler i dessa fall är det betydligt smidigare om texten är inskriven versalgement, för då blir det rätt från början i genererad text.
Gemener
Gemener är de små bokstäverna i alfabetet. Inom kalligrafin kallas de ibland minuskler. På engelska kallas de ofta lowercase, eftersom gemenernas blytyper i regel låg i den nedre lådan, »the lower case«, hos blytryckarna.
Det gemena alfabetet utvecklades ur den karolingiska minuskeln, den handstil som började användas av skrivarna under Karl den store (742–814). Den karolingiska minuskeln var i sin tur en förenkling och renodling av de många handstilar som uppstått efter romarrikets fall på 400-talet.
Gemener har i stora drag tre olika möjliga höjdlägen:
- De kan hålla sig (i princip) mellan baslinjen och x-höjden: aceimnorsuvwxz.
- De kan sticka upp ovanför x-höjden: bdfhkl.
- De kan hänga ner under baslinjen: gjpq.
(I det utökade latinska alfabetet finns tecken som både hänger ned under baslinjen och sticker upp ovanför x-höjden, exempelvis den isländska bokstaven þ.)
Läsbarhet
Text skriven med gemener är lättare att läsa än text skriven med versaler. Skälet lär vara att ord skrivna med gemener bildar ordbilder, distinkta former som läsaren kan tolka som en enhet i stället för att behöva tolka varje enskild bokstav. (Modern forskning tyder på att denna beskrivning är något förenklad, och vad som egentligen pågår är mera komplext.)
För att ordbilderna ska kunna läsas behöver bokstäverna skrivas så tätt att de kan tolkas som en enhet. Därför bör man inte spärra gemena bokstäver alltför mycket. Avståndet mellan ord måste alltid vara märkbart större än avståndet mellan bokstäverna i ordet.
Kapitäler
Kapitäler är bokstäver som ser ut som versaler, men har ungefär samma höjd som gemena x. De har några vanliga användningsområden:
- För förkortningar, romerska tal, eller andra ord som annars skulle skrivas med versaler, exempelvis CIA, XVIII, PANG. När dessa skrivs med kapitäler smälter de bättre in i texten, och drar inte uppmärksamheten till sig i onödan.
- Som inledning i text, för att markera en kapitelstart eller ett nytt avsnitt.
- För vissa rubriknivåer, ofta underrubriker.
Kapitälerna verkar ha uppstått på 1500-talet, och tycks redan då ha använts ungefär som de används nu: för att framhäva text, men inte så mycket som man skulle göra med versaler. Förvirrande nog kallas kapitäler på engelska för small caps/capitals, medan versaler kan benämnas capitals/capital letters. Ordet »kapitäl« härstammar från en latinsk diminutiv capitellum »litet huvud«, besläktat med caput »huvud« och capitalis »framstående« som är roten till de engelska termerna.
Kapitäler brukar sägas vara lika stora som gemena bokstäver, men i själva verket är de ofta en aning större. Om de verkligen var lika höga som gemena x skulle de antagligen upplevas som mindre då de mestadels har raka ovansidor, medan gemenerna mestadels har välvda.
I ordbehandlare som Microsoft Word finns det inställningar för att formatera med kapitäl stil. Många typsnitt som följer med datorerna har dock inga kapitäler inbyggda, och därför använder ordbehandlarna ofta förminskade versaler i stället.
Men kapitäler är inte likadana som krympta versaler. Krympta versaler är i regel smalare än kapitäler, och de får smalare linjebredd. När dessa krympta versaler används tillsammans med gemener och vanliga versaler ser de ofta tunna och spröda ut.
Om man inte har äkta kapitäler att tillgå men ändå vill ha lite diskretare versaler, är ett alternativ att bara krympa dem lite grann. Versaler i omkring 85–90 % storlek är redan mindre uppmärksamhetskrävande än fullstora versaler, men de har kvar tillräcklig linjetjocklek för att inte se bräckliga ut.
Slutsats
De tre vanligaste varianterna på bokstäverna som finns i vårt skriftsystem har uppstått ur flera olika tidigare alfabeten. Det återspeglas i hur varianterna används i boktypografi. För dem som vet hur man använder dem erbjuder de kraftfulla verktyg för att skapa intressant, varierad och lättläst typografi. Allra bäst fungerar versaler, gemener och kapitäler tillsammans när boktypografen har dragit nytta av alla deras styrkor och svagheter för att betona, framhäva och förklara.
