Jonas Moström, Norstedts
ISBN: 978-91-1-310805-6
Grafisk formgivare: okänd
Omslagsformgivare: Anders Timrén
Den omänsklige är den åttonde fristående delen i Jonas Moströms populära och prisbelönta deckarserie om psykiatriker Nathalie Svensson och kriminalkommissarie Johan Axberg. Typografiskt är sättningen godkänd, men formgivningen är lite väl äventyrlig till och med för en deckare.
Omslaget till boken skriker deckare. Det har allt man kan begära och lite till: dov färgskala, maskinskriven text, blodstänk och en bild av en person med bortvänt ansikte. Målgruppen lär inte tveka om att detta är en bok för dem.
På omslaget används tre typsnitt: John Doe för författare och boktitel, Trade Gothic för baksidestexten och Letter Gothic för säljtexten upptill. Letter Gothic används enbart i denna korta text. För en boktypograf sticker det ut – kunde man inte i stället ha använt det någorlunda snarlika Trade Gothic från baksidan, och på så vis hållit ihop omslaget?
Typsnittet John Doe återkommer i smutstiteln och titelsidan, vilket bidrar till att hålla samman inlagan med omslaget. Men sanseriffen Trade Gothic från baksidan återanvänds inte. Däremot har man valt att använda tre andra sanserifftypsnitt i inlagan.
För kapitelrubrikerna (som enbart består av nummer utom vid efterordet) används Myriad. För citat, sånger och mms-text används Calibri. Och för kapitelingångarna används Abadi Condensed Extra Bold. Tre typsnitt som i sig är utmärkta, men som tillsammans ger ett extremt oroligt intryck. De flesta läsare inser antagligen inte att det rör sig om olika typsnitt, men de små skillnader som finns mellan dem berikar inte typografin utan skapar mest oro. Boken hade framstått som ett betydligt mer sammanhållen ifall man använt ett och samma typsnitt, eventuellt i olika vikter. Allra bäst hade varit ifall man kunnat använda samma typsnitt som på bokryggen.
Den typografiska snickarglädjen slutar tyvärr inte där. Många kapitel inleds, förutom av kapitelnumret, med en tidsangivelse. Tidsangivelsen är högerställd, med ett indrag från högerkanten, och satt i kapitäler. Kapitäler används ingen annanstans i boken, och texttypen blir alltså en fjärde utmärkande stil som läsaren ska ta till sig. Det faktum att texten inte linjerar med något annat, vare sig i vänsterkant, högerkant eller mitten, gör att den ser ut att ha slängts ut på sidan utan någon eftertanke. När den dessutom uppträder tillsammans med kapitelrubrik och kapitelingång blir resultatet bara en röra av olika intryck.
Ett annat formgivningsval som jag är tveksam till är beslutet att sätta hela prologen i kursiv stil. Det är ett klassiskt och tyvärr inte helt ovanligt grepp, men i större mängder är kursiv text mer svårläst än rak. Att inleda boken med tre kursiverade sidor är kanske inte bästa sättet att locka till fortsatt läsning.
Sättningen av brödtexten i sig finns det inte mycket att anmärka på. Brödtexttypsnittet Caslon gör sitt jobb och har använts väl. Man verkar ha ansträngt sig för att jobba bort ensamrader överst på sidorna, för jag hittar inte en enda. Detta utan att den övriga brödtexten drabbats nämnvärt av störande knipningar.
Sammantaget får sättningen av Den omänsklige godkänt, men betyget för formgivningen blir tyvärr lågt. Ambitionen och viljan finns där – men man har varit lite för pigg på att blanda olika typsnitt och stilar, till synes utan någon tanke på hur totalintrycket skulle bli.
