En ofrånkomlig del av all bokproduktion är korrekturen. När en text är satt första gången skickas de satta sidorna till en korrekturläsare – eller motsvarande – som noggrant tittar igenom texten och markerar felaktigheter. Felen kan vara av alla de slag och orsakade av såväl författare och redaktör som boktypograf. Fel kan förekomma i stavning, grammatik, fakta, avstavningar, typsnitt, rubriknivåer med mera.
När texten är genomgången och alla funna fel är uppmarkerade skickas ett korrektur tillbaka till boktypografen. Korrekturet består av de satta sidorna med markeringar för de ändringar som ska göras. När boktypografen fått korrekturet för hen in ändringarna i sättningen.
Så här har det gått till i hundratals år. Men detaljerna i tillvägagångssättet har förstås varierat kraftigt. Särskilt under det senaste decenniet har nya metoder uppstått.
Korrekturtecknen
Under blysättningstiden etablerades särskilda tecken för att markera upp de ändringar som skulle göras i texten. Dessa tecken används i viss mån fortfarande, och en boktypograf måste alltså kunna läsa dem och förstå vad de betyder.
Text som ska ändras markeras i regel med lokaliseringstecken (helst med färgad bläckpenna). Lokaliseringstecken kan ha många utseenden, men deras enklaste form är ett vertikalt streck (för en position) eller ett utdraget »H« (för flera bokstäver).
Ett likadant lokaliseringstecken skrivs därefter i marginalen, åtföljt av antingen en ersättningstext, en inringad anvisning (t.ex. »10 pt«) eller ett åtgärdstecken. Några vanliga åtgärdstecken är:
Ta bort. (Tecknet kallas också deleatur, från latin ’må det förstöras’.)
Öka avstånd (minnesregel: en kulle som knuffar isär texten).
Minska avstånd (minnesregel: en grop som får texten att glida ihop).
Tecknen för att öka och minska avstånd kan också sättas ihop med ett lokaliseringstecken, eller med ett horisontellt streck mellan två textrader om man vill öka eller minska radavståndet.
Många åtgärdstecken kan skrivas direkt i textflödet. Understruken text betyder att den ska kursiveras. Dubbelt understruken text ska göras halvfet eller fet. Några andra åtgärdstecken som kan skrivas direkt i texten är:
Radbrytning.
Dra ihop, ingen radbrytning.
Flytta åt vänster.
Flytta åt höger.
Byt plats på texterna.
Flytta det inringade.
PDF-korrektur
För inte så länge sedan var man tvungen att skriva ut hela den färdigsatta trycksaken på papper när den skulle korrekturläsas. Det gör man sällan längre. Nu för tiden är det vanligast att boktypografen i stället skapar en pdf-fil av trycksaken i sitt ombrytningsprogram. Denna pdf skickas sedan över internet till korrekturläsaren.
Eftersom korrekturläsaren får texten som en fil på datorn är det ofta behändigt för hen att göra korrekturmarkeringarna direkt i pdf-filen, snarare än att skriva in dem för hand på en utskrift. I Adobe Acrobat går det att »rita« korrekturtecken med olika pennverktyg på sidorna. Det finns dock en ännu bättre metod.
Acrobat har utmärkta verktyg för att lägga in kommentarer i pdf:er. Korrekturläsaren kan stryka över text som ska ändras och skriva in ersättningstext – som boktypografen därefter kan kopiera in direkt i ombrytningsprogrammet. I Acrobat går det också att markera att text ska tas bort. Denna text blir överstruken med ett rött streck i pdf:en.
Hos boktypografen kan alla kommentarer, ändringar och anvisningar visas som en lista i Acrobats högerkant. Med ett klick kan hen se exakt vilken text på vilken sida anvisningen gäller. När boktypografen fört in ändringen kan hen bocka av kommentaren eller raderingen i Acrobat och stega vidare till nästa ändring i listan.
På detta sätt minimeras risken för att någon korrekturanvisning ska missas. Boktypografen behöver inte knappa in ersättningstexter som korrekturläsaren skrivit in för hand i korrekturet, med allt det innebär av risk för felläsningar och felstavningar. I stället kan Hen kopiera ersättningstexten från Acrobat och klistra in den i Indesign.
Ytterligare en fördel med pdf-kommentarer är att de går att importera i Adobe Indesign. Boktypografen kan alltså stega igenom korrekturändringarna och föra in många av dem automatiskt genom att trycka på »Acceptera«, eller »Använd alla automatiska redigeringar« för att ändra allt på en gång. Det enda som inte går att ändra på det viset är lite mer komplexa korrektur som att dra ihop rader eller byta typsnitt. Dessa får korrekturläsaren skriva in som kommentarer till boktypografen i stället.
Så länge korrekturläsaren haft tungan rätt i mun, använt rätt verktyg i Acrobat och endast markerat den text som faktiskt ska ändras, borgar denna metod för snabbare och säkrare korrekturgenomgångar.
Slutsats
Korrektur är en oundviklig del av all professionell bokproduktion, och har så varit i många århundraden. Under de senaste decennierna har pdf-korrektur gjort att införandet av korrekturändringar kunnat bli säkrare, snabbare och pålitligare. För att pdf-korrekturens fulla potential ska komma till sin rätt måste dock såväl korrekturläsaren som boktypografen veta hur man utnyttjar den nya teknikens funktioner på rätt sätt.
