Karin Smirnoff, Polaris
ISBN: 978-91-7795-261-9
Grafisk formgivare: Lukas Möllersten, Lyth & Co
Sockerormen är en roman som utspelar sig i Södertälje på 1980-talet. Boken är en mörk barndomsskildring som handlar om vänskap, utanförskap och musik.
Denna roman har ett av de märkligare omslag jag sett från ett etablerat förlag. Texten på framsidan tycks vara handskriven i skakig blå stil på svart. Tvärs över sidan ligger en utriven bit ur målningen »Stora röda vid dop« av Linn Fernström. Möjligen är den udda utformningen tänkt att spegla bokens något experimentella prosa. Eller så vill man påminna om handlingens dova diskbänksrealism med åttiotalet i en småstad som fond. Är det vackert? Inte så värst. Tilltalar det målgruppen? Det kan jag inte avgöra. Viss likhet har det med omslagen till Smirnoffs tidigare böcker, »Jana Kippo-sviten« – men frågan är om likheten är så stor att de trogna läsarna kopplar.
Med ett så annorlunda omslag gör det kanske inte så mycket att inlagans formgivning inte verkar ha så mycket med omslaget att göra. Bokens baksidestext är dock satt i Garamond, vilket även används i inlagan. Det verkar inte finnas en enda kursivering i hela boken, med undantag för tryckortssidan och en inledande dikt där titeln är kursiv. Överlag är typografin avskalad och nedtonad, vilket går i linje med att det enda förekommande skiljetecknet är punkt – inga tankstreck, komman, utrops- eller frågetecken så långt ögat når. Den nedtonade stilen går igen i kapitelrubrikerna. De är satta i samma typgrad och stil som brödtexten, även om de i sin isolering nästan ser mindre ut. Det hela är onekligen ganska effektfullt.
Textens justering kunde dock ha gjorts bättre. Ordmellanrummen varierar emellanåt ganska kraftigt, vilket gör texten orolig och mindre lättläst än den hade behövt vara. Att även detta skulle vara ett medvetet drag för att spegla textens innehåll verkar osannolikt.
Sammanfattningsvis har Sockerormen en extremt avskalad typografi som passar väl till bokens innehåll. Man hade dock kunnat jobba mera med textjusteringen. Omslaget är minst lika experimentellt som bokens prosa, men det är inte helt klart ifall experimentet lyckats eller inte.
