Ett av de vanligaste regelbrotten som man stöter på inom boktypografi är att sista raden i ett flerradigt stycke hamnar för sig själv överst på en sida. Sådana ensamrader betraktas som störande skönhetsfläckar, åtminstone av dem som bryr sig om sådana saker. Men varför är det så, egentligen? Och vad kan man göra åt dem?
De oönskade barnen: vad är det för fel med ensamrader?
